Jag, en liten Mariamänniska kan känna det tydligt inom mig. Vet det. Att en människa är jag inte. Den jag egentligen är känner inte igen sig i det. Samtidigt är min mänsklighet så oerhört påtaglig. Den känns överallt. Bokstavligt talat. Den känns i min fot. I min hand. I min näsa. I hela kroppen.
Min kropp är uppenbart mycket tydligt mänsklig. Den skaver. Den är i vägen. Känns kantig och trång. Jag brukar säga att det skaver i de trånga männi-skorna. Min hud kan knappt andas genom kläderna. De sitter åt. De kliar och sticks.
När jag ska sova är knäna för hårda. Armbågen i vägen och höfterna skaver mot madrassen. Sova är ännu ett märkligt påfund i den här kroppsliga verkligheten. Jag är därför ofta vaken. När jag var liten valde min mamma ibland att sova på en madrass på golvet i köket med stängda dörrar. Leksaker utspridda på golvet runt henne gjorde att jag kunde leka och förhoppningsvis sov hon stundtals. Vilken jobbig jävla unge. Vaken. Sömnproblem kallas det här. Jag skulle säga vakenhetsproblem. Framåt småtimmarna och på förmiddagen sover sedan jag som allra bäst.
Jag är medveten om att du kanske inte upplever kroppen som något annat än du. Själv har jag svårt att få ihop mig med den. Tidigare levde jag största delen till och med utanför den. Var en betraktare av den och inte i kontakt med den. Därför inte heller i kontakt med världen. Ingen märkte något, mer än att jag ibland uppfattades som glömsk och nonchalant. Inuti mig var det min normalitet. Att jag inte var där. Känslan var som att höra människor prata över ytan, medan jag befann mig under den. Eller att själv stå och vara i en bubbla, se munnarna röra sig på de utanför, men inte kunna ta in det. Det finns t o m platser jag varit på som jag själv inte minns, men som andra vet att min kropp varit på.
Min kropp har levt sitt liv, medan jag ofta varit någon annanstans. Det kan fortfarande inträffa, men idag kan jag snabbare koppla ihop mig med min kära farkost här. Min himla kropp. En himlakropp som behöver rymd. Flytande fungerar också. Befriad från kläder, flytandes i vatten. Där kan jag också upplösas och känna mig som hemma. Friden och friheten i att inte ha gränser. Kroppskonturerna suddas ut helt. Jag vet inte var jag börjar och slutar. Min hand är vatten. Min fot flyter ut. Näsan andas i takt med vattenrörelserna. Kroppsrörelserna är vattnets. Hela min kropp är vatten.
Endast en gång har jag känt mig lika flytande på land som i vatten. Vid ett smärtsamt avvisande som fick hjärtat att explodera. All energi rann ut ur armar och ben. Golvet tog emot mig. Upplösningen till flytande inträffade. Känslan var överväldigande stark. Rinnandes ner genom golvtiljorna och vidare ut i en pöl över trägolvet. Jag var flytande och kroppen helt omöjlig att röra på.
Att vara kropp är mäktigt. Ibland svårsmält. Ibland frustrerande. Ofta skavig och kantig. Jag har valt att vara människa upprepade gånger. Närmare bestämt 67. Så jag borde kanske vara van. Men, nej. Det är krävande för uttrycket och energin jag är att vara här. En annan kanal för kärleken sade en gång när hon fick syn på mig ”Du är som anden i flaskan. Ihop tryckt energi som längtar efter att explodera ut.”
Kunde inte sagt det bättre själv. Möjligen hade jag lagt till ”anden i champagneflaskan. En bubblig kärleksenergi som måste uttrycka sig och expandera.”
Idag är jag mycket mer förankrad och har även haft upplevelser av en total fridfull närvaro i kroppen. Känslan av snö. Tystnaden bara dämpande snö kan skapa. Den.
Fast inuti hela kroppen. En hel dag utan en enda tanke. Tystnaden och friden total. Dagen därpå kom alla ljud tillbaka, men en liten del av den friden stannade kvar. Sedan dess är jag mer harmonisk i min kropp.
En himlakropp i en himla kropp. En Mondiamo i en liten Mariamänniska på jorden.
— Maria Mondiamo
Senaste kommentarer