Ont och gott. Vad innebär det egentligen?
Svaret finns där rakt framför oss. Ont. Gör ont. Är smärtan inte erkänd och medveten. Gör den sig själv och andra ont. Är den erkänd och medveten omvandlas den. Till att göra gott.
Smärta är ren urkraft. Icke medveten och undantryckt/förtryckt leder den till alla förtryck. Både vårt eget förtryck av oss själva. Av andra. Osedd leder den till att vi förtrycker varandra.
Medveten och accepterad leder den till djup empati och berörande godhet. Omhändertagen transformerar den oss även till att följa vårt högre livssyfte. Som för alla är att vara medveten kärlek och ge den vidare. Vi gör det sedan på tusen och en olika sätt. Genom vår glädje, våra passioner, vår kreativitets alla uttryck, att följa våra drömmar och dela med oss av våra talanger.
Smärta ger obearbetad upphov till ondska och lidande.
Bearbetad ger den upphov till en ökad medvetenhet befriad från definitionen ’lidande’.
Allt detta har jag fått erfara i min egen kropp.
Min egen kärleksbrist, en oerhört djup smärta, tog fysisk form i en smärtupplevelse som saknade motstycke. För att sedan, när jag uttryckte och erkände den för mig själv och högt i rummet, plötsligt omvandlas till en kraftig stark känsla av explosion i mitt fysiska hjärta.
En plötslig och enorm värmevåg pumpades ut i kroppen och tog omedelbart bort den allomfattande galna smärtan. Den som fått mig att med tunnelseende bokstavligt talat krypa in på akuten i Växjö för att trycka på en röd larmknapp innanför dörrarna. Min dåvarande pojkvän hade insett att han inte kunde bära mig från parkeringen, så han hade bara stannat till utanför. Därav mitt krypande.
En varm kärlekskraft bortom ord flöt ut och fyllde plötsligt varenda cell. Smärtan upphöjd till 1000 försvann och blev noll på under en nanosekund. Den blev inte bara noll. Den blev till ett tillstånd jag endast kan namnge som bliss. Ren nåd. En värme av renhet, stillhet och frid innefattade nu inte bara mig, utan spred sig även utanför mig.
Jag flöt tyst i detta varma rofyllda tillstånd av total stillhet. Som omslöt, inte bara min egen fysiska kropp, utan nu upptog hela rummet och alla som var där.
Pojkvännen lade förundrad först händerna på mig. Jag makade mig åt sidan med droppet i armen och han lade sig helt ordlöst bredvid mig i den smala sjukhussängen. Han viskade bara stilla en enda gång: ’Tiden står still. Det här måste vara himmelen på jorden’.
Jag minns att jag försökte lägga kraftkällan utanför mig själv först. Trots den påtagliga explosionen i bröstet. Så jag tänkte att jag var omgiven av änglar. Blev mjukt, men omedelbart ’tillrättavisad’ av den starka kraften. Den kom odiskutabelt inifrån. Jag var upphovet. Mitt eget hjärta var upphovet till denna magnifika Kärlek.
Jag lämnade en stund senare, omgiven av ett sällsamt skimmer, fascinerade läkare och vårdpersonal bakom mig. Friden var alltjämt där, personifierad. I mig. Himmelen påtaglig och närvarande. Runt mig.
Den här kärlekskraften hade aktiverats av smärtan i mitt självförakt. Det som krävdes var att jag äntligen förmådde uttrycka den och bli så jävla heligt urförbannat trött på den att jag kunde erkänna den. Jag kapitulerade inför både den och mig själv. Gav upp kampen och motståndet. Gav uttryck åt min förtvivlan.
När jag låg där med gastroskopiska magsmärtor kände jag mig nämligen plötsligt så oändligt trött på alla de svåra fysiska smärtor jag fått genomleva i mitt liv. Kände mig så jävla arg på de så galet smärtsamma upplevelser livet utsatt mig för så många gånger.
Katastrofsnittet med dotter nummer ett som föregicks av enorma smärtor då hon låg i sätesbjudning. När jag blev fasthållen och uppskuren inuti halsen i vaket tillstånd vid svåra halsbölder. Utomkvedshavandeskapet med en brusten äggledare som blev till ett tredje kejsarsnitt (ett kejsarsnitt med dotter nummer två däremellan). En livmoderinflammation med underlivssmärtor i klass med svärd genom kroppen som tog fyra dygn med en tvångssondsättning och kaskadkräkningar som gav upphov till efterföljande panikkvävningskänslor.
Jag kände kort sagt att jag hade lidit nog. I mitt inre formades en vrede av sorten ”Nu Gud, om du finns, får det FAN vara nog.”
Sanningen uppenbarade sig där och då. Som en omedelbar insikt. Från ingenstans: Inte ens när jag hade så här ont tyckte jag synd om mig själv. Jag tyckte däremot synd om pojkvännen som missade ett möte på sitt jobb p g a mig som nu låg i en sjukhussäng på akuten och kved?!?!?! WTF??? Så lite kärlek kände jag alltså för mig. Här låg jag i otroligt svåra smärtor. Vad kände jag för mig? Vad hade jag för medkänsla med mig? Ingen var svaret. Ingen alls. Sanningen var till och med ännu värre: Jag kände mig besvärlig.
Chocken i den upptäckten gjorde mig förtvivlad. Och ursinnig. Det var nämligen vad jag längst ner djupt på botten av mig själv innerst inne alltid tyckte om mig. Under all prestation. Bakom alla slöjor av kompetens. Bortom alla försvar återstod min kärlekslösa åsikt och livslögn: Jag är besvärlig.
Jag minns att först kom vågen av helig vrede över mig. Sedan kom tårarna och jag erkände mitt självförakt. Jag erkände mitt självhat. Därefter kom kapitulationen, en känsla av överlämnade och att ge upp allt motstånd. Det var då, som ni nu vet, hjärtat lade sig i och exploderade ut sin tryckvåg av superkärlek. Som gjorde mig omgående smärtfri.
Mitt självförakt hade till slut tagit formen av mycket svåra magsmärtor. För att bli upptäckt. För att få bli släppt fri. Jag fick uppleva det fysiskt. Hur sanningen gör oss fria. Hur lögnen självförakt och själva kärleksbristen skapar smärta. Som gör ont. Den blir till slut fysisk.
Jag fick genomleva det för att upptäcka och lösa den ekvationen. Min transformation var en påtagligt fysisk resa från rent smärthelvete till himmelsk frid. Där smärta visar sig gå att omvandla till kärlek genom intention (”nu får det fan vara slut”), genom känslomässigt erkännande (av smärtan under ytan) och genom mitt eget hjärtas förlåtelse. Som gav ögonblicklig transformation. Från ont till gott. Från förtryck till frid.
Sedan den dagen är min kärlek till mig mer medveten. Jag känner dess kraft. Vet att den bär styrkan av ett kärnkraftverk. Jag är också fullt medveten. Om att den finns inom oss alla. Den går att aktivera. Den väntar på tillfället när vi är redo att möta den.
Vi kan hela våra fysiska smärtor.
Vi har en kärlekskapacitet som är magnifik när vi aktiverar den.
Vi är så mycket större än vi tror.
— Maria Magnfält
Senaste kommentarer