Jag var nunna och skötte om sårade korstågssoldater. En av dem förlorade jag mitt hjärta till. Innan han red ut ur byn sträckte han sig ner och gav mig en liten blomma som tecken på besvarad kärlek. Den pressade jag mellan bladen i min bibel och sparade. Mitt löfte detta liv var förbehållet Gud, men jag bar nu även kärleken till denna man i mitt hjärta. Livet ut. Vi återsågs aldrig.
Pilgrimsleden Santiago de la Compostelas symboliska snäckor dök så upp när taxin var framme. Dagarna som följde var det stillheten, vandringarna och meditationerna i den magnifika basilikan med Maria Magdalenas påstådda reliker som upptog mina sinnen. Våra sinnen. En by utanför Avalon befriad från järnväg, kollektivtrafik och bilar är en magisk och mycket sällsam plats. Endast våra hjärtan överröstade tystnaden.
Mannen från en svunnen tid gick nu åter där bredvid mig. Längtan hade genom livsväven lyckats sammanföra oss igen. Den här gången var vi tillsammans. Som kvinna och man. Bortom tiden väver kärleken alltid samman sina karmiska oupplevda trådar.
Mina bevis för tidigare eller parallella liv är överväldigande. Många av dem har visat sig för mig. Ibland, som här, inrymda i själva platsen och energiavtrycket där. Som kroppen uppfattar. Ibland har de tidigare upplevelserna visat sig genom mycket tydliga klara drömmar. Ibland genom att kroppen smärtsamt minns det jag velat glömma. Livet inrymmer och omfattar så mycket mer än bara det våra fysiska ögon kan se och uppfatta. Det är ett som är säkert. Som amen i kyrkan. Eller basilikan.
Senaste kommentarer