Du som känner mig väl vet att min värld är en magisk plats där saga, dröm och verklighet alla är lika påtagliga. De är sammanvävda med gyllene trådar i olika färger. De sker parallellt och samtidigt på många olika nivåer. De bildar ett vackert mönster av ett sällsamt spektrum av upplevelser som alla möts inom och vad som verkar vara utom mig.

Kanske är allt ändå en projicering av mitt ursprungs-jags magiska Kärleksljus som genom en projektor någonstans skickar den stråle av ljus som verkar bo i den här till synes solida kroppen i det som uppfattas som verkligheten här? Till synes solida, eftersom 99,99999 % av oss alla på energimässig kvantnivå är rymd och tomrum. Man vet aldrig riktigt här i den begränsade formens verklighet och perspektiv. Var började ”jag”? Var slutar ”jag”? Och allt däremellan, vem är egentligen ”hon”?

Jag minns så mycket. Eller så tror jag att jag minns mycket. Ni ser, inte ens det kan det lilla jag:et säkert veta.

En sak är i alla fall säker. Jag kan ha fel. Ju mer jag förstår, förstår jag hur lite jag förstår. Stundtals känns det ironiskt att allt är en paradox. Samtidigt älskar jag paradoxernas klarhet i att vara både och samtidigt. Det överensstämmer med de sanningar jag funnit. Jag är människan Maria. Samtidigt minns jag att jag egentligen är formlös, bara på besök här. Här för att jag älskar människan och hennes stora förmåga att känna allt.

Starkt lysande stjärna på himmelen över havet

Samtidigt som jag minns att jag inte alltid är människa. Är jag en väldigt mänsklig människa. Känner mer än de flesta. Uppfattar definitivt mer än genomsnittet. Jag tillhör de 20 % av populationen med sensorisk bearbetningssensitivitet. Det återfinns både i djurriket och hos människan. I mitt fall, uppfattar, känner och bearbetar jag större mängder information än genomsnittet. Det är därför både mer fantastiskt och mer besvärligt för mig att befinna mig i en fysisk form. Bara att jag uppfattar det så, brukar generera frågor. Jag har andra upplevelser än vad ”gemene man” har.

Innan jag förstod att alla inte har samma perception och varseblivning av verkligheten som jag, kände jag mig mer ensam än jag gör nu. Nu vet jag att jag är annorlunda och inte ensam i den bemärkelsen. Bara ensam i det spektrum, det perspektiv som går utanför den vanliga varseblivningen. Min självkännedom och insikt om att min perception är en annan, har ökat min självkänsla och acceptans av den jag är. Därmed har jag accepterat stora delar av min känsla av ensamhet. Den är fullt logisk med tanke på att jag fungerar på andra sätt än de flesta runt mig. Bland de övriga 20 % som har HSP-personlighet träffar jag ibland då och då någon som liknar mig. Det är en igenkänning på energiplan som brukar beröra mig djupt.

De upplevelser jag har av djupa känslomässiga händelser, av intuitivt vetande och av synkrona händelser då livet i det yttre ögonblickligen bekräftar mig på olika sätt, går inte att beskriva på något annat sätt än; påtagliga bevis för att allt är sammanlänkat och mycket större än vi förmår uppfatta. Mitt liv är som en dröm i drömmen, en saga som vävt sig in i 3D-realiteten och jag är en allt mer medveten upptäcktsresande bland alla dessa medvetandenivåer.

Tid-rummet är en finurlig väv som med sitt illusoriska avstånd och därmed inbillade separation gör verkligheten tredimensionell och möjlig att uppleva. Eller färdas genom. Den verkar linjär, tiden. Så har vi fått lära oss den; att den består av dåtid, nutid och framtid. På en linje uppradade efter varandra. Är händelserna i våra liv. Sedan dör vi.

I min värld har jag fått uppleva något helt annat. Rummet står still. Uppmärksamheten rör sig genom detta stilla rum. Genom att lägga sitt fokus på en sak i taget, uppfattar den tingens ordning. Uppfattningen om att tid existerar skapas i den upplevelsen. Enbart för att uppmärksamheten har ett begränsat fokus som rör sig. Avståndet blir till själva tiden. Det är därför tiden upplevs stå still i djup meditation när din uppmärksamhet slutar förflytta sig. Det är också därför separationen upphör i dessa tillstånd. När avståndet upphör, upphör tiden. Du kan komma ur meditationen med upplevelsen att fem minuter passerat. När det gått 60 minuter. Eller du kan känna att du suttit där i timmar för att upptäcka att bara fem minuter passerat i den så kallade realtiden.

Jag har här i nutid fått känna hur det är att vara där. I framtiden. Och minnas mitt nuvarande liv som dåtid.

Magnifikt.

Hur är det möjligt? Sedan min resa i att expandera mitt medvetande började har vad jag uppfattar som minnen av dåtid i sk tidigare liv blivit verkliga. Idag kallar jag dem parallella liv, eftersom jag sett bortom tiden och därför inte längre kan placera in dem på en linje. Jag har sett bilder. Jag har drömt

drömmar. Som varit verkligare än verkligheten. Jag har drömt drömmar som sedan utspelat sig i den här verkligheten. I drömmar har jag fått se och veta namn på människor jag sedan träffar. de har alla blivit förvånade att jag redan vet vad de heter. Innan vi ens presenterats. ibland vet jag vad som kommer hända. Jag har dessutom ett vetande och kunskap jag inte tillförskansat mig i mitt nuvarande Marialiv som aktiverats när jag kommit i kontakt med dessa minnen. Synliga ärr på min kropp som jag inte fått i detta livet har läkt när jag i djup meditation fått se händelserna som gett upphov till dem. Händelser jag fått datum och tid för som jag kunnat verifiera som verkliga händelser som skett flera hundra år före min tid.

Jag har varit en tandlös yogi med långa mustascher i Asien. Jag har sett mig i tydliga bilder, mina celler och min kropp minns. Därefter aktiverades djupandning i värsta yogistil utan att jag hade lärt mig det. Min andning kan upphöra helt under meditation. Den kan avstanna på en utandning. Då inträffar en svävande behaglig känsla av rymd utan gränser. Jag kan ta in och hålla andan så länge på inandningen att jag själv förundras över det som sedan händer. Andningen övertas av energifältet runt mig som istället börjar andas. Det känns som vågor som vidgas och minskar. Jag har även varit konstnär i Frankrike. Ja visst, jag målar såklart även i detta Marialivet.

När jag så fick uppleva att jag passerade Tidrummet och plötsligt visste att för att känna mig hel på andra sidan av det här livet behövde jag välja vissa upplevelser här och nu, för att de sedan ska vara minnen, som jag redan vet finns, innan de är upplevda här, tog just då priset i min multidimensionella verklighet. Jag var plötsligt medveten om känslan som skulle bli min om jag valde bort dessa tydligen viktiga upplevelser. Det handlade om minnen en relation som på det här planet var en omöjlig kärlek skulle skapa, som jag alltså trots sin uppenbara omöjlighet, inte fick välja bort. Om jag inte ville implementera en själslig saknad i min energi.

Ni vet den där känslan av att sakna något och inte veta vad? Det där tomrummet efter något eller någon som oftast är diffust och helt omöjligt att fånga, men som är oerhört tung att bära? Plötsligt fick jag känna den känslan och samtidigt uppleva mig bortom detta livet. Jag fick plötslig visshet, att väljer jag bort det här mötet kommer den här vaga känslan av tomhet och saknad finnas med mig som en stor tyngd efter detta livet. Den dag jag upplever mitt nutida liv som ett dåtida, kommer jag känna det som om jag saknar något viktigt.

Det var en upplevelse som fick mig att nästan tappa andan. Den var starkt känslomässig. En hjärtskärande gråt kom över eller mer korrekt genom mig. Det inträffade i bilen som jag fick stanna vid vägkanten. En lång stund grät jag över saknaden jag nu kände från ett parallellt eller framtida liv som jag  blev medveten om att jag kunde korrigera i den här livsupplevelsen.

Himmel Trinity revolution a human evolution för hållbart ledarskap

Allt blev sedan kristallklart. Tiden är böjlig. Även här. Den finns som upplevelse här av vissa upplevelsemässiga anledningar. Men. Våra kommande upplevelser är redan minnen någonstans. Samtidigt. De väntar på oss. I vad som härifrån ter sig som framtid, men i det samtida stilla rummet existerar de redan. Om det inte vore för vårt begränsade fokus skulle vi uppleva allting samtidigt. När medvetandet vidgade sig för en stund hann det visa mig detta.

Händelserna väntar alla på att få bli utlevda eller uttryckta i det här Tidrummet. Så att vi kan minnas dem i nästa etapp på resan. I vilken ordning det sker? Egentligen? Det beror på vilken tidslinje vi placerar händelserna på. Vilket perspektiv vi ser dem med. Riktningen gör dem sedan till en sammanhängande ordning.

Minns att det är spännande att vara vid liv och att förvirring är ett högt tillstånd. När du tror att du förstått allt. Då är du långt ifrån mysteriet som är ständig utveckling.

Nu skapar vi tillsammans alla ännu oupplevda minnen som redan finns. De väntar på oss i varje nu. De längtar att bli levda. Allt som behövs för att leva ut dem alla är ett modigt lejonhjärta.

— Maria